Ångest. Panik. Kalla det vad du vill.
Jag fick just reda på att det har kommit. Svaret har kommit. Jag kan knappt tänka på det, det går inte att beskriva. Jag får panik, stressar sönder, rasar samman inombords och gråter på samma gång. Mesig kanske. Men så är det.
Det har kommit. Och imorgon får jag veta vad svaret är. Imorgon, torsdagen den 12 november, klockan 14:30. Jag tror inte jag kan vänta så länge. Ni kan nog aldrig förstå hur enormt jobbigt det här är.
Fy fan. Jag vill inte. Men samtidigt är de det jag vill mest nu.
Stackare, ni förstår väl inte vad jag snackar om. Jag gör det knappt själv.
Jag ska förklara.
För snart två veckor sedan skickade min kurator iväg ett brev till en av mina närmsta släktingar. Kanske den närmsta levande släktingen, på min pappas sida. Min farbror.
En vänlig italienskalärare på skolan, Ivano, översatte brevet min kurator skrev. Det handlade om lite allt möjligt, och där frågade hon även om de (min farbror, mina fastrar och deras döttrar/söner) ville träffa mig.
Så klart låter detta sjukt för de flesta människor. Varför i hela fridens namn skulle Inte min farbror vilja träffa mig? Kanske därför min pappa lämnade min mamma och mig, när jag var ungefär 2 år, och sedan vägrade höra av sig. Han ville inte ha något att göra med mig. Och nu är han död.
Så det är inte så konstigt om min farbror inte vill träffa mig. Jag betyder antagligen inget för han.
I alla fall. För ungefär en timme sedan fick jag veta att kuratorn och jag har fått svar på brevet. Imorgon får jag veta.
Hela mitt liv har jag, hur ska jag förklara det. Kanske drömt, eller längtat och sett fram emot att få träffa min pappa. Och så finns han inte där mer.
Jag ska sluta skriva. Hemskt mycket förlåt för detta långa, tråkiga inlägg. Kände bara att jag var tvungen att skriva. Inte för att det kanske är någon som orkar läsa det. Men om du nu skulle ha lästa så vore det trevligt om du bara visade att du fanns. Åh, så tiggande jag låter. Det känns bara så obeskrivligt jobbigt just nu..
Jag vet inte om det här inlägget egentligen är för privat. Just nu orkar jag inte bry mig.
Imorgon får vi se vad livet vill..
UPDATE:
Nej nu behöver jag verkligen en lång, varm dusch och Ledger. Massor av Heath Ledger. Tur att jag har sovmorgon imorgon.
